Home » NEWSLETTERS (NSAN & SASNET) & SYDASIEN FILES » Mina 25 oförglömliga år som redaktör för SYDASIEN

Mina 25 oförglömliga år som redaktör för SYDASIEN

– Lars Eklund

Första numret.

Död åt Lars! Så skallade ropen i Pakistan 2008 i protest inte mot SYDASIENs redaktör, men väl mot den svenske konstnären Lars Vilks infama så kallade rondellhund med Muhammed-huvud. Något som väl illustrerar hur Sydasien inte är en avlägsen region långt borta från Sverige. Med svenska soldater som tjänstgjort i Afghanistan; med svenska företag som storsatsar i Indien; med indiska och pakistanska musiker som flitigt turnerar i Sverige och där Bollywoodfilm blivit en kultföreteelse bland unga svenskar har samtidigt intresset för och kunskaperna om länderna i södra Asien vuxit betydligt på senare år. Och, som protesterna i Pakistan visade, har man också där nere rätt god koll på vad som händer i Europa.

Helt annorlunda var situationen när tidskriften SYDASIEN (eller Sydasienbulletinen som tidningen hette i början) startade 1977. Då var det problemen som dominerade, med massiv fattigdom, orättfärdiga levnadsvillkor och politiskt förtryck. Indira Gandhis undantagstillstånd i Indien åren 1975-77 och de nytillträdda diktatoriska regimerna i Pakistan och Bangladesh var saker som engagerade en ganska liten skara människor i Sverige, bestående av journalister, forskare och biståndsarbetare samt en grupp i Stockholmstrakten boende politiska aktivister från Sydasien. Sociologen Staffan Lindberg i Lund var en av de drivande krafterna (läs mer därom).
Tidningen drogs i gång på ideell grund och utgivningen roterade mellan två redaktionskommittéer i Stockholm och Malmö/Lund, och en redaktion i Göteborg tillkom så småningom. En modell som gjorde många delaktiga i arbetet men som samtidigt skapade dålig kontinuitet och vållade en hel del motsättningar. Det blev nödvändigt att ha en samordnande redaktör, och en sådan tillsattes efter något år.

Schism kring Afghanistanfrågan

Revolutionen i Afghanistan 1978 och den påföljande sovjetiska inmarschen vid jultid 1979 skapade dock en allvarlig schism då den dåvarande redaktören Carl Johan Charpentier, akademiker i Eslöv med mångårig verksamhet i Centralasien, dröjde alltför länge med att inse hur katastrofal den sovjetiska ockupationen var. Han lämnade jobbet och gav plats åt Thomas Bibin, radiojournalist i Göteborg med ett varmt engagemang för utvecklingen i Sri Lanka, och då inte minst för de tamilska plantagearbetarna (de så kallade ”indiska tamilerna”) som tvångsrepatrierades till Indien på 1970-talet.

Göteborgsredaktionens planeringsmöte i början av 1980-talet, Thomas, Lars och Stig.

Thomas förblev SYDASIENs ansvarige utgivare ända tills tidningen lades ner som papperstidning 2011, men redaktörsjobbet – som i huvudsak varit ideellt – lämnade han över redan hösten 1982 till undertecknad, Lars Eklund. Jag hade själv inte varit med om att starta tidningen men kom med i arbetet 1979 då jag gick på Journalisthögskolan i Göteborg.  Där i stan formade Thomas och jag tillsammans med bland andra Stig Hansén, Geza Nagy, Stina Wassberg och Jamil Mustafa en stark redaktionskommitté som jobbade praktiskt med planering, redigering och montering av vart tredje nummer under många år, också efter det att jag flyttat tillbaka till hemstaden Lund 1981.

Jag tillträdde alltså redaktörsjobbet 1982, på hösten strax efter en sexmånaders resa som frilansjournalist till Sri Lanka, Indien, Bangladesh och Burma, en resa som totalt kom att förändra mitt liv då jag i Kolkata (f d Calcutta) träffade mitt livs stora kärlek, rabindrasangheet-sångerskan Bubu Munshi, från en av stadens stora konstnärsfamiljer. Redaktörskapet för SYDASIEN kom sålunda att sammanfalla med vårt familjeliv tillsammans i Lund, med avbrott för långa sejourer till vår andra hemstad Kolkata. Vi har genom åren arrangerat en lång rad kulturella aktiviteter med konserter och Tagoreprogram, danskurser för barn, rikshacykling, föreläsningar och inte minst regelbundet firande av Durga Puja i Lund.

Tidningens höjdpunkt

Tidningen hann utvecklas avsevärt under mina 25 år som redaktör. Under 1980-talet nådde vi stor framgång, upplagan växte både bland privatpersoner som bibliotek och institutioner. Höjdpunkten, som vi dessvärre inte senare lyckades återkomma till, kom i samband med firandet av Festival of India in Sweden 1987, då Johan Tell (sedermera verksam på Vagabond) ansvarade för produktionen av ett utomordentligt specialnummer av SYDASIEN (nr 3/87), med texter av Sveriges främsta Sydasienkännare.
Det var också en tid då biståndsorganet Sida ansåg tidningen vara så viktig att man prenumererade på 50 ex för att dela ut till samtliga handläggare som jobbade med Indien, Pakistan, Bangladesh och Sri Lanka. Flera fackförbund med internationell verksamhet gjorde likadant. Och resebyrån Läs och Res köpte prenumerationer åt sina då ännu ganska få resenärer destinerade till Indien.

Lars och Thomas under monteringshelg i Vassbotten.

Vårt anseende växte också alltmer i och med innehållet kom att präglas av hög kvalitet. Detta tack vare att vi, trots vår ideella inriktning och utan att egentligen anstränga oss, lyckats få de mest kompetenta Sydasienkännarna i Skandinavien, journalister så väl som forskare, att regelbundet vilja publicera sig i SYDASIEN. Initierade texter om politik och kultur i de åtta länder som vi definierat som Sydasien blev legio, och därtill kom vår emeritusjournalist Ajit Roy i Kolkata, som på ett lysande sätt förklarade det politiska skeendet i Indien i samtliga nummer av SYDASIEN sedan hösten 1982. Och därtill en hög ambitionsnivå på layouten från 90-talet och framåt.
Tidningsnumren producerades länge under gemytliga former av de tre redaktionernas sammansvetsade kompisgäng i någons sommarstuga, vi i Göteborg höll till i Thomas och Stinas gård i Vassbotten, norra Bohuslän. Men den tekniska utvecklingen gick snabbt, och därmed behoven av kompetens och datorutrustning. Några år var SYDASIEN verksam som medlem i landets tidskriftsverkstäder som lanserades i slutet av 1980-talet, och som fanns bland annat i Lund, Göteborg och Stockholm. Så småningom, ja bara efter några år senare kom så det revolutionerande skiftet till persondatorer med möjlighet att producera hela tidningen hemmavid förutsatt att man hade kunskaper och rätt program installerade. Vilket naturligtvis underlättade produktionen men samtidigt exkluderade många redaktionsmedlemmar, och förpassade de mysiga stughelgerna till ett minne blott.

Nationell redaktion

Redaktionsmöte i Norrköping 1998, Lars, Katarina och Zac.

Början av 1990-talet var dessvärre heller inte en tid då intresset för Tredje världen stod på topp. För vår del märktes det i att våra tre redaktionskommittéer fick svårt att förnya sig när medlemmar föll bort, och efter några år upphörde den ena efter den andra kommittén att verka. Sist kvar stod Göteborgsredaktionen, förstärkt med journalisten/redigeraren Katarina Sandström Blyme och författaren Zac O’Yeah (som vi för övrigt var först med att lansera för en bred svensk publik, med dennes lysande reportage om indisk film i två nummer av SYDASIEN 1993). Det kom i stället att utvecklas till en nationell redaktion. Och de avslutande åren var det, sedan Zac flyttat till Indien, i praktiken bara Katarina och jag som utgjorde SYDASIEN:s redaktion med ansvar för alla nummer (med viss assistens från Johan Mikaelsson och Pär Jansson).

Uppskattad  också i Indien. I februari 1989 fick Lars kulturpris i Kolkata för sin insats att sprida indisk kultur i Sverige genom SYDASIEN. Ajit Roy var inkallad för att presentera Lars.

Det var för min del ett mycket roligt kvartssekel med tidningen, inte minst tack vare den ständiga kontakt man fick med medverkande skribenter och fotografer. I samband med SYDASIENs jubileumsnummer 1997 fick vi fram att nästan 1 000 personer bidragit till innehållet i de första 20 årens utgivning, och sedan dess har det tillkommit ytterligare många. Samtidigt var det dock slitsamt att lägga kraft på att göra varje nummer av tidningen, eftersom det faktiskt handlar om ideellt arbete vid sidan om ordinarie heltidsarbete. För min del från 2001 ett heltidsarbete med det akademiska Sydasiennätverket SASNET vid Lunds universitet som dessutom ämnesmässigt mer än nog tangerade SYDASIENs verksamhet.

Osäker framtid 2007

Nr 4 2007

Jag beslöt därför att lämna redaktörskapet när när sista numret för 2007 var färdigställt. Vid tidskriftens (egentligen tidskriftsföreningen) årsmöte i Halmstad den 7 september 2007 diskuterades frågan om alternativ för tidningens överlevnad, och den oavlönade tjänsten utannonserades. Vid det laget var det inte alldeles självklart att det alls skulle blr en fortsättning 2008. Internet-revolutionen hade på allvar börjat slå mot specialtidskrifter som SYDASIEN, som i likhet med andra kulturtidskrifter hade begränsade medel för marknadsföring och vars distribution till återförsäljare strypts till följd av att vi inte släpptes fram genom Tidsams och Presams dåvarande distributionsmonopol. Många särskilt yngre brydde sig heller inte längre om att prenumerera på en specialtidskrift eftersom man ansåg sig hitta all kunskap man sökte fritt på nätet.

Samtidigt som intresset för Indien och övriga Sydasien alltså växte och blev större än någonsin minskade sålunda paradoxalt nog SYDASIENs prenumerantantal i rask takt. Bland privatpersoner ska det tilläggas – ännu en tid prenumererade flertalet av de svenska kommunbiblioteken. Samtidigt var tidningen älskad av våra mest trogna läsare och fyllde för dem fortfarande en viktig funktion. Med sin synnerligen initierade och kunniga bevakning av Sydasien kändes det viktigt att tidningen överlevde.
Så skedde också. En grupp journalister och Sydasienintresserade i Linköping/Norrköping med John Senewiratne i spetsen tog vid och drev SYDASIEN vidare i ytterligare tre år, och därefter övergick tidningen 2011 till att bli en nättidning, under nuvarande redaktören Johanna Sommanssons ledning. SYDASIEN lever.

Lars Eklund

Länk till artikelregister för SYDASIEN 1977-2007 med pdf-filer att ladda ner.

Länk till artikelregister 2008-2010.

SYDASIEN nu åter papperstidning 2019. Lars Eklund skriver mer om tidningens historia