Lars Kolkatablogg januari 2018, del 2

Läs Bloggens del 1: 
10-16 januri 201
8

Av Lars Eklund, sydasien@sydasien.se

cccccc

Andra veckan 17-23 januari 2018

cccccccc

Onsdag 17 januari: Planeringsdag

Har varit en ganska loj dag, inte företagit någon ny expedition utan varit mycket hemma på takterrassen i sköna vintervädret, drygt 20 grader. Kanske läge för en vilodag efter en hektisk första vecka i Kolkata. Dagens bild på mig i Asansol, Västbengalen juni 1982.
Dock har jag planerat för nästa veckas båtfärd i tigerreservatet/Gangesdeltat Sundarbans  “den vackra skogen”; besökte Mridul Bose på Jadavpur University och gav handpenning 10000 rps för hyra av en båt två dagar som en av hans kolleger fixat med åt oss. Jag, Mridul och Lars Gerdmar + vännen Johan Westman i Samtse, Bhutan och bhutanesiska familjen Passang som också vill följa med. 
I morgon far vi med svägerska Boni o Rana till Shantiniketan, och där är vi bjudna på middag imorgon kväll hos underbara vännen och professorn Asha Mukherjee. Ska bli trevligt återse henne efter ett år. 
Kvällens middag intog Lars och jag på restaurang Oudh 1590, alldeles nära oss, läcker mogulmat med kraftig gravy, plus Butter Nan. Mäktigt men gott. Firni till efterrätt. 
Nu sängdags, klockan är 22.40.
 

Torsdag 18 januari: Shantiniketan

För vilken gång i ordningen jag besöker Rabindranath Tagores universitet Shantiniketan/Sriniketan i Bolpur, Birbhum District, indiska delstaten Västbengalen, vet jag inte. Första gången var ett romantiskt besök tillsammans med min blivande hustru Bubu och hennes vänner Chhanda och Barun i juni 1982, och intrycken från den gången vann mitt hjärta, med Tagores hem/museum, ashramet (se bilden) det vackra universitetsområdet, skoleleverna i sina gula dräkter, de arkitektoniskt sköna santhalbyarna i närheten och framför allt ett behagfullt lugn och stillhet. En välbehövlig kontrast till det ständigt intensivt aktiva Calcutta (som staden hette på den tiden). 
Oftast har jag rest med tåget, en angenäm resa på mindre än tre timmar, men på senare tid har jag (och familjen) rest också med bil. Komfortabelt och relativt snabbt på den breda landsvägen som utgör dagens variant på den legendariska Grand Trunk Road som förbinder Delhi med Kolkata. Den väldiga mängden lastbilar och dessutom bilförare som galet trotsar alla normala trafikregler gör dock bilresande betydligt mindre attrativt.
Nåväl, med en briljant chaufför vid ratten i form av svåger Rana kom vi lyckligt fram till Shantiniketan på eftermiddagen och passade på att äta en traditionell bengalisk lunch på ett hantverkscenter längs vägen, med delikat flodfisk på menyn givetvis i detta fiskätandets förlovade land.
På kvällen var vi allesammans (Rana och Boni samt Lars Gerdmar) hembjudna till filosofi- och religionsvetenskapsprofessorn Asha Mukherjee och hennes man i deras underbara hem bortom kanalen, med en trädgård full av träd och växtlighet som förvandlat en blöt ödetomt till ett veritabelt paradis. Asha som har koordinerat Visva Bharatis fleråriga forskningssamarbete med Göteborgs universitet (och som inom kort väntar Åke Sander på besök) hade på mitt initiativ planerat in en föreläsning av Lars om hans ikonkonst – att arrangeras av konstinstitutionen Kala Bhavan imorgon. Diskussionerna kom därför att till stor del fokusera på konstfrågor, och därtill serverades en välsmakande middag helt gjord på husets egna grönsaker. 

Fredag 19 januari: Lars Gerdmars föreläsning

Vi bor i Bonis och Ranas feriehus i bydelen Majipara, ett område som får fler fina arkitektritade hus för varje år där kulturellt intresserade medelklass- och överklassfamiljer från Kolkata tillbringar sina semestrar och långhelger. Tjugo minuter att gå till Shantiniketans kärnområde, genom en by befolkad av traktens urprungsbefolkning – santhaler – som Tagore ömmade starkt för, och vägen förbi världsberömde Nobelprisbelönade utvecklingsekonomen Amartya Sen (som mestadels bor i Oxford och bara då och då finns på plats i Shantiniketan).
Skönt att bara koppla av, läsa vidare i Arundhati Roys lysande roman Den yttersta lyckans ministerium.

Lars och jag promenerade i skönt svenskt sommarväder till universitetsområdet, till Kala Bhavan, i god tid innan föreläsningen klockan 11, men väl där fann vi att Lars seminarium skulle hållas inte där utan i närbelägna auditoriebyggnaden Nandan. 
Möttes av folk från konstinstitutionen samt Asha och när föreläsningen drog i gång var salen fylld av konststudenter (bilden ovan), som lyssnade engagerat när Lars presenterade sitt ikonmåleri och kristen ikonkonst över huvud taget.
Efter seminariet for vi hem till Majipara med bil och åt lunch, men därefter promenerade Lars och jag åter till universitetet och jag visade runt hela campus med dess många vackra institutionsbyggnader, professorernas bungalows, studenternas härbärgen och idrottsplatser. 

Lördag 20 januari: Chockerande film 

Teckning av bangladeshiske konstnären Zainul Abedin som skildrar katastrofen.

Dagens höjdpunkt, en filmvisning i universitetets Indira Gandhi Centre på eftermiddagen, med de bengalisk-franska regissörerna närvarande. En stark film, Bengal Shadows, om en för många okänd historia. 
En film också om Winston Churchill – denna i västvärlden så älskade symbolperson för frihet och kamp mot diktatur i Europa. I själva verket var han rasist in i själen och en krigsförbrytare av rang skyldig till att ha medvetet skapat en hungersnödskatastrof i nuvarande Indien och Bangladesh som kostade mellan tre och fem miljoner människor livet 1943 mitt under Andra Världskriget. Denna katastrof som på engelska kallas The 1943 Famine har varit känd i decennier men få utanför Sydasien har brytt sig. Bengal Shadows – denna alldeles nya dokumentärfilm  premiärvisad på SOAS i London i november 2017 -  upplevs därför som en chockartad upplevelse av de många som säger sig inte ha känt till denna katastrof och den centrala roll som Winston Churchill spelade.
Filmen, gjord av Joy Bannerjee och Partho Bhattacharya, handlar om hur den brittiska kolonialregimen agerade i ett kritiskt militärt läge 1943. Japanska trupper tillsammans med den 40 000 man starka och av frihetshjälten Subhas Chandra Bose ledda Indiska Nationella Armen (INA) hade erövrat Burma och var på väg att lägga under sig/befria (vilket perspektiv man nu har) också Indien. Inför det hotet lät britterna tillämpa den brända jordens taktik i Bengalen. Infrastrukturen ödelades systematiskt, broar förstördes, spannmålslager brändes, och samtidigt tvångsrekvirerade armén allt som i övrigt fanns att tillgå utan att för ett ögonblick tänka på konsekvenserna för civilbefolkningen.  Som blev katastrofala, inte minst eftersom skörden året dessförinnan ödelades av en cyklon så reserver saknades. Och när katastrofen väl var ett faktum lät britterna/Churchill medvetet låta bli att ge nödhjälp. Området förklarades inte som svältzon. Churchill motiverade detta med något i stil med att ”indierna förökar sig som kaniner, låt dem klara sig själva”. Fartyg med spannmål från Australien som kunde ha levererats till Bengalen beordrades istället att gå till Europa.
Satyajit Ray har mästerligt skildrat katastrofen i sin film Åska över slätterna (Ashani Sanket) 1973 och utdrag ur den finns med i Bengal Shadows, som för övrigt mycket bygger på historikern Madhusree Mukherjees bok Churchill, the Secret War. Läs mer om filmen i  en artikel i The Wire.

Tidigare på dagen besökte vi båda Larsar Tagore-museet i hans hem där han bodde nästan ända fram til sin död 1941. En fantastiskt fint utformad utställning med massor av intressanta fotografier och värdefulll information om Nobelpristagaren. Roligt läsa tidningsklipp från 1914 då han just tilldelats priset för sin diktsamling Gitanjali.

Söndag 21 januari: Huset fullt av besökare

Bilfärd tillbaka till Kolkata med start kl 12, framme vid 15.30 efter en smidig färd, inte så mycket trafik som i torsdags.
Intensiv fortsatt söndagseftermiddag, då min Bhutanvän Johan Westman anlände Kolkata tilllsammans med jättetrevliga familjen Passang från Thimphu för att fara med på Sundarbans-äventyr måndag-tisdag, efter en jobbig nattbussfärd från Siliguri dessurom sex timmar försenad ankomst till Kolkata. Samtidigt hörde min gamla vän från Varanasi, professor Dipak Malik, av sig. Han och hustrun Miriya skulle flyga till Bangladesh på natten, men Dipak ville gärna träffa mig för att diskutera mitt fortsatta jobb för språkinstitutet INLANSO, så han kom och stannade nån timme och hann bli god vän med övriga vännerna Lars, Johan och Passang.
Den senare hade med hustru och tvåårigt charmtroll till son fått rum i ett hotell på Rashbehari alldeles mittemot Lake Market, medan Johan fick inkvartera sig i mitt rum på Sardar Sankar Rd (jag flyttade ner till svägerska Bonis lägenhet tillfälligt).
Middag på restaurang Coastal Macha på Southern Avenue, en ny erfarenhet, spännande mat från hela Indien. Johan åt en speciellt god rätt från Andhra Pradesh. Sedan hem och till tidigt sänggående för att vakna tidigt måndag morgon.

Måndag 22 januari: Till Sundarbans

Saraswati Puja, helgdag, men för oss dagen för att besöka Sundarbans nationalpark. Den är fantastisk, en upplevelse av hög klass. En del av ett väldigt mangroveträskland på ler-öar i Gangesdeltat - en tredjedel i indiska delstaten Västbengalen och resten i Bangladesh. Ett Unescos världsarv sedan 1987. Bengaliska tigrar är huvdattraktionen som dock få turister har sett, även om det finns 85-87 stycken i den indiska nationalparken. Men därutöver finns det krokodiler, vildsvin, ödlor, ormar och ett fågelliv utan like, med flera varianter av kungsfiskare, liksom hägrar och mycket annat.
För tredje gången for jag nu runt i Sundarbans, varje gång har varit annorlunda. Första besöket 1986 tillsammans med min älskade konstnärs-svåger Kumkum samt vännerna Jonny och Eva från Östergötland, då for vi med lokala småbåtar från fastlandet via Basantiön och Gosabaön till den enkla turiststationen Sajnakhali varifrån vi hyrde en country boat för att fara runt i deltalandet och på hemvägen övernattade vi i Hamilton Lodge i Gosaba.
Andra gången for jag med hela familjen med en båt organiserad av turistbyrån i Kolkata, och så nu 2018 for jag med några vänner i en båt hyrd privat för bara sex personer, plus fem mans besättning. Vi var väldigt diversifierade, en professor i plasmafysik (Mridul), en svensk musikantropolog aktiv i Bhutan (Johan), den charmerande familjen Passang från Bhutan med en mycket söt tvåårig son, och så jag, Sydasienfreaken med SASNET-bakgrund.
Vi startade med att ta en taxi kvart i sju på morgonen från Lake Market till Jadavpur Station och sedan en timmes lokaltåg till staden Canning med avfärd 7.58. I Canning väntade representanter för resebolaget som fixat vår resa, och vi packades in i en auto-riksha och for drygt en halvtimme till utgångspunkten för resan, vid en hamn vid Basantifloden. På vägen stannade vi till vid en skola och besökte dess Saraswatipujaf
irande med skolbarnen vackert uppklädda (flickorna i sari). Nu lånar jag lite beskrivning av fortsatta färden från Lars G:s blogg.

”Seglatsen började med en ceremoni då platsen längst fram i fören, där ordet Aum - det heliga tecknet inom hinduismen - målat i rött, smyckades med blommor och en stor kokosnöt och rökelse tändes i närvaro av vår kapten, som välsignelse över vår resa.
Floden Katla öppnade sig först som ett innanhav för att senare under färden smalna av och stränderna kantades av små fiskebyar. Vid en sådan, Gosaba, lade vi till under någon timme och då denna dag var en av de stora helgdagarna i Bengalen, tillägnad gudinnan Saraswati, möttes vi här av kvinnor och barn iklädda de mest utsökt, färgranna saris. Den västbengaliska matet på båten var ljuvlig med ris och dal, grönsaker, fisk, räkor och chutney och serverades tre gånger om dagen, lunchen bestod av sju rätter (!) och naturen var hänförande. 
Väl framme vid platsen där regnskogen började, turiststationen Sajnakhali, och efter en liten tur längs öarna intill lade vi ankar för natten. Därefter följde en oförglömlig solnedgång och ett långt, spännande samtal vidtog om vetenskap och religion - här representerad av hinduism, buddism och kristendom - upplivad av en liten mängd god whisky och en något större av en sämre sorts rom. Efter detta sov vi gott i kabyssen.”

Tisdag 23 januari: Skön heldag till sjöss

Sundarbans andra dagen, hem till Kolkata kl 21. Trots snarkande reskamrater sov jag en del och vaknade vid halv sju och  fick uppleva den vackra soluppgången. Kom iväg vid 8 och hela dagen färdades vi på smala ringlande vattenvägar i slow motion genom mangrovetrtäskdeltat och dess spektakulära vegetation - en biotop full av märkliga, exotiska träd och buskar och en lång rad djur, av vilka den stora, bengaliska tigern är det mest berömda. Denna tiger - som det finns över åttio av här och gjort att Sunderban finns med på världsarvslistan - såg vi nu bara färska spår av. Men i slutet av resan fick vi se den på nära håll i det reservat där man tar hand om skadade tigrar. 
På mindre än en timme såg vi dock under färden fyra olika sorters kungsfiskare, en ovanlig örn och några fåglar till. Vi hann också se uttrar, en varan och en stor krokodil. Men det var framför allt stillheten under dessa långa, vältempererade dagar och landskapet kring floderna, det magiska morgon- och kvällsljuset och solnedgångarna som gjorde intryck.
En väldigt intressant företeelse är de små tempel som finns på sina ställen i tigerreservatet, tilllägnade gudinnan Ma Bonbibi som sägs ge skydd åt honungssamlare och fiskare mot tigerangrepp (cirka 15 personer mister livet årligen). Bonbini framställs tillsammans med sin tvillingbror Shah Jangali, och tillbeds av såväl hinduer som muslimer (se bild ovan).
Kom tillbaka till civilisationen vid halv sex, så autoriksha till Canning och lokaltåg till New Garia, metrons ändhållplats i söder varifrån vi hoppades komma smidigt tillbaka hem till Kalighat/Lake Market. Men när jag skulle köpa biljett sade man i biljettluckan att det inte gick att åka till Kalighat, utan motivering. Men det visade sig vara tekniska problem och vi kunde bara åka till två stationer söder om Tollygunge. Där taxi hem och sedan återstod att hitta ett nytt hotell eller guest house åt familjen Passang. Lyckades efter visst letande. Skönt sedan att  sova, nöjda över en fantastisk resa i gott sällskap. Priset 25 000 rupees för båten inkusive all mat, som hittat...

fortsättning följer men i nytt dokument...