Funderingar kring kompetens som inte erkändes…

Efter att ha arbetat som journalist i 20 år – sedan 1980, avslutningsvis som nattchef på tidningen Arbetet med ansvar för tidningens redigering och slutproduktion på natten, och därtlll ha varit chefredaktör för tidskriften SYDASIEN sedan 1982, rekryterades jag i januari 2001 till Lunds universitet för att bygga upp det webb-baserade och Sida-finansierade forskningsnätverket SASNET (Swedish South Asian Studies Network) av initiativtagarna, professor Staffan Lindberg och Dr. Jan Magnusson.

Den kompetens som jag hade att erbjuda förutom min journalistiska bakgrund var lång erfarenhet av Sydasien med många resor alltsedan 1972 och framåt, ett unikt nätverk av Sydasieninriktade forskare, journalister och biståndsarbetare i Sverige och Skandinavien tack vare min position som redaktör för SYDASIEN, samt djupa kunskaper i sydasiatisk historia, politik, religion och samhällsliv – som inneburit att jag under en lång rad år föreläst om dessa frågor på Sidas fortbildningskurser för lärare.

I nära och förtroendefullt samarbete med Staffan Lindberg, SASNETs föreståndare fram tills 2007, och därefter med hans efterträdare Anna Lindberg, byggde jag upp SASNETs webbsajt med unikt material om svensk forskning relaterad till Sydasien inom alla områden, utvecklade nätverket till att omfatta inte bara alla svenska forskare med denna inriktning utan också Sydasienforskare i övriga Skandinavien och Europa, samt inte minst i Indien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, Nepal, Bhutan, Maldiverna och Afghanistan. Till denna positiva utveckling bidrog inte minst de ytterst uppskattade månatliga nyhetsbrev jag självständigt producerat alltsedan starten. Som enda heltidsarbetande anställd på SASNET – Staffan var föreståndare på halvtid och ägnade resten av sin tid åt egen forskning – kom ansvaret för en stor del av SASNETs verksamhet med seminarier och konferenser liksom annan planering från början att hamna på mig, och som en naturlig följd därav kompletterades min grumligt formulerade tjänstetitel byrådirektör och sekreterare/webbmaster till att också vara biträdande föreståndare för det Sida-finansierade nätverket.

Den rollen innehade jag från våren 2003, och som sådan företrädde jag SASNET vid alla kontakter med universitetsföreträdare i Sverige, sydasiatiska ambassadörer i Norden, och med ministrar, universitetsrektorer och seniora professorer vid en lång rad officiella resor i Asien. I själva verket var jag under många år i praktiken co-director för SASNET, och det är också vad flertalet universitetsfolk både i Sverige och i Sydasien trodde att jag var.
Men i samband med en personalförändring inom SASNET 2013 deklarerade nitiska tjänstemän vid Lunds universitet att jag saknade behörighet att tjänstgöra som biträdande föreståndare. Detta på grund av att jag inte var disputerad forskare, och kvalifikationer därutöver var av noll och intet värde.
I september samma år beslutades därför att min tjänstetitel skulle vara enbart forskningskommunikatör vid SASNET, underställd inte bara föreståndare Anna Lindberg utan också en nyanställd biträdande föreståndare, som dessutom erbjöds tjänstetillägg för den rollen, vilket jag aldrig haft under de 10 år jag, enligt Lunds universitets regler, falskeligen kallat mig för biträdande föreståndare. 
Jag som brunnit för mitt jobb, gjort arbetsinsatser långt utöver minimum, och med stor entusiasm gjort allt för att utveckla nätverket i Sverige och i världen, och hade en personlig relation till en mycket stor del av de 2 800 personer som då utgjorde nätverket, degraderades och underställdes en biträdande föreståndare med total avsaknad av Sydasienerfarenhet och synnerligen begränsade kunskaper om regionen.
Med den nedvärdering av min professionalism som det innebar att jag inte ansågs kompetent nog att vara biträdande föreståndare (eller ta över som föreståndare heller – vllket annars kunde ha varit en möjlighet då Anna Lindberg successivt höll på att trappa ner sin tjänst) tappade jag glöden. Det kändes inte lika meningsfullt att arbeta som jag gjort hittills, det vill säga i praktiken ha varit en självständigt fungerande co-director, företrädande SASNET i alla möjliga och omöjliga sammanhang både i Sverige och utomlands, men inte få credit därför.

Jag diskuterade saken med kolleger på andra svenska universitet som förvånat undrade varför Lunds universitet inte värderade min kompetens högre. Också SASNETs styrelse engagerade sig i saken och detta ledde slutligen fram till att universitetsledningen såg sig nödgad ge efter och överlåta åt styrelsen att avgöra huruvida jag fastän odisputerad ändå skulle kunna utses till ett delat biträdande föreståndarskap.
Så beslutades och jag blev formellt utsedd till det jag varit ända från början, och jag såg fram emot att få jobba intensivt med SASNET ytterligare flera år framåt. Men så blev det tyvärr inte. För SASNETs föreståndare tolkade vad hon uppfattade som signaler från ledningens sida att SASNET inte längre fick fungera som det nationella och internationella nätverk som vi verkat som i 15 år. Restriktioner infördes på mina möjligheter att resa såväl inom Sverige som utrikes – trots att det är ett nödvändigt inslag för att driva ett fungerande nätverk – och den assistens jag haft med att att uppdatera webbsajten drogs efterhand in.
Och som en sista spik i kistan beslutade SASNET mot min vilja att utifrån samma overifierade signaler från ledningen att i april 2016 skrota den omfattande webbsajt jag byggt upp under 16 år, och att likaså upphöra med de populära nyhetsbreven. Motivet sades vara att den nya universitetsledningen under Torbjörn von Schantz och hans underhuggares kommando inte accepterade att SASNET som en numera helt LU-finansierad verksamhet lade resurser i form av mitt arbete på att bevaka och presentera intressant Sydasienforskning i hela landet. Nu skulle fokus läggas på forskning vid Lunds universitet och inget annat.
I det läget beslutade jag mig för att lägga av med SASNET och gick därför i förtida pension den 31 december 2016.
Sedan vidtog en ny cirkus, för jag bad LU om rätten att ta över den skrotade webbsajten och driva den vidare i privat regi. Detta nekades mig fullständigt, och LU:s jurister sattes in för att stoppa denna illegala verksamhet som jag dock avser hålla fast vid i form av Nordic South Asia Network. I all synnerhet som SASNET inte ens brytt sig om att hänvisa på något sätt till gamla sajten. Efter att denna adress (http:// sasnetold.eu) varit kapad av en porrsajt i cirka ett halvår har man nu strukit länken helt och hållet.

Lars Eklund
Lund 27 februari 2018